diba.blogg.se

Gjorde en insatts som storasyster idag och lämnade mina syskon på förskola och skolan. Marcel snart tre år sitter i baksättet och pekar på varje bil, motorcykel eller lastbil som vi far förbi. Han ser världen i fordon, "taxibil! Motorcykel! bil!" Han pekar för att visa sina syskon. Efter att han lämnat av Marcel i förskolan är nästa anhalt Grundskolan där Elisar går i klass 1B. Tillsammans går jag och min sjuåriga syster över skolgården och jag kan inte hjälpa att notera en grupp pojkar i mellanstadieålder. De hoppas och far runt över skolgården, boxar och sparkar i luften och då och då knuffar de till varandra. Jag ser mig omkring men tydligen är det bara jag som reagerar på leken, kanske är jag känslig... Vi möter upp tre av Elisars vänner på skolgården och vi sitter en stund och pratar om den tråkiga skolgården och hur kul de tycker att gympan är. "Gympan är rolig för då behöver vi inte sitta stilla" berättar Elin. Klassföreståndaren ropar in klass 1B och Elisar tar ett hårt tag i min hand och drar med mig in i skolans korridor. Jag skojar med barnen om att deras lärare nog kommer märka att de har fått en ny elev på 184 cm. Vännerna drar mig igenom korridoren där barnen hänger av sig sina ytterkläder och bort mot toaletterna. "Här är tjejernas hängare" säger Selma och pekar på namnskyltarna ovanpå krokarna. Jag läser på skyltarna och mycket riktigt det är bara flickor. "Hänger pojkarna och flickorna sina kläder var för sig?" frågar jag barnen. "JA!" svarar Elisar "Pojkarna är så stökiga och bråkar så vi fick flytta bort här". Jag pussar min syster hej då! Jag får stanna upp utanför dörren och överväger starkt om jag ska titta förbi rektorns rum för att ställa hen några frågor, jag bestämmer mig istället för att gå till bilen och köra hem. Strax efter fyra ringer min telefon, det är mamma. Mamma läser en artikel från Skånska dagbladets Skurupssidor. Moderaten och kommunens styrelse ordförande Niklas Sjöberg förklarar att kvinnor är intresserade av mjuka frågor och därför är representationen av kvinnor i kommunalägda bolags styrelser. Jordbruk, fastigheter och andra tunga frågor är inget kvinnor bryr sig om. Camilla Neptun (FP) tycker att kvinnor måste skärpa sig och inte ta den lätta vägen. Länken till artikeln------------------------------> http://www.skanskan.se/article/20140318/SKURUP/140319424/1017/-/lag-representation--kvinnors-eget-val- Min syster och hennes vänner blir förflyttade och får hänga sina ytterkläder vid toaletterna för att pojkarna är stökiga. Pojkar tillåts till våldslekar på skolgården. Kvinnor gillar mjuka frågor. Kvinnor tar den lätta vägen. Skärpning kvinnor vik er inte. Jag lämnar det där..../Diba

Huttrar av nattfrossa, jag brukar alltid frysa såhär när morgonen börjar närma sig och jag snart ska gå av mitt nattpass på ett Lss-boende någonstans i Malmö. Jag tar en klunk av min bästa vän, kaffet, jag hade nog aldrig klarat elvatimmars passen utan koffein fyllda drycker. Jag väntar på att den sista tvätten ska bli torr, har varit effektiv inatt men egentligen inte varit särskillt ambitiös med någon extra städning. Hela natten har jag funderat på hur det skulle vara om min chef skulle kalla in mig på hens rum och sagt att hon vet att jag är politiskt aktiv, att mina facebook inlägg ofta är av politisk karaktär. Jag har funderat på om jag utav min chef fick valet att antingen sluta föra mig i politiska samanhang med motivation att jag skulle kunna påverka mina brukare (de som bor på lss-boendet). Jag har funderat hela natten på om min chef skulle kunna ha dessa befogenheter. Resataurang kedjan Max gick ut i ett brev till sina anställda med texten att om de rödgröna skulle vinna valet kommer detta att innebära en katastrof för de som arbetar i branschen. Max bad om ursäkt och kom med alla möjliga bortförklaringar och så var det glömt och förlåtet. SVT väljer att inte visa Stefan Jarls film Godheten som jag själv inte har sett men som jag förstår det målar upp en mörk och synisk bild av dagens samhälle och förmedlar en subjektiv tanke om saknaden efter det svenska folkhemmet. SVT väljer såklart precis själva hur de planerar sin tv tablå och kanske överreagerar Jarl när han påstår att det har med valrörelsen att göra som SVT kommer att visa hans film efter september i år. Men det var inte riktigt det som fyllde mitt huvud med tankar denna natt. Soran Ismail har som SVT skrivit "tvingats ta timeout" från sitt jobb så Sveriges radio. I en artikel som Soran Ismail själv lägger upp på facebook berättar han att han och sr redaktionen tillsammans har kommit överrens som att Soran Ismail pg.a. sin stand up show och sin podcast där han tar ställning i politiska frågor. Soran Ismails "chef" har alltså kallat in honom på sitt kontor och talat om för Soran att antingen så fortsätter du arbeta som programledare för SR men då för du inte göra politiska ställningstaganden på din "fritid" eller så fortsätter du att nyttja din demokratiska rättighet att prata offentligt om politik och yttra sina egna åsikter MEN då för du inte jobba kvar här. Soran valde att lämna jobbet som programledare på SR. Och det var just det som fick mig att fundera, jag köper att min chef ber mig att inte prata politik eller ta ställning i frågor på arbetstid MEN vad jag gör på min fritid ska min chef ta och skita i!!! Jaja jag kanske inte har lika många som följer min blogg som herr Ismail har på sin twitter men ärligt talat kan Sveriges Radio så kan väl Malmöstad? Ska vika tvätt nu / Diba

Jag sitter där i planet på väg bort. Jag slits i bitar och fast än att jag är på väg hem så lämnar jag mitt hem. Ont gör det och var slits mellan två platser som jag älskar. känslan av att älska ett geografiskt område är absurt. Vad är det som jag känner så starkt för? Jorden? Doften? Känslan? Människorna? Jag kan inte sätta fingret på vad det är jag älskar... men så är det nog med kärlek den är obeskrivlig och abstrakt. Jag är född på en plats, en plats som jag kallar hem. Jag har många gånger besökt en annan plats och någon gång har jag börjat kalla den platsen även för hem. Platsen där jag är född där har jag valt att bo men jag har inte gjort valet att älska denna platsen mer. Jag vill inte och jag tänker inte välja. Saknaden är värst, det finns ingen plats i världen där det försvinner. För mig finns det inte "borta bra men hemma bäst". Kvinnan tittar på mig och svarar - Jag har inte varit i mitt hemland på tjugofem år, jag lämnade mitt land för tjugofem år sedan. Jag ser på henne att hon känner samma saknad som jag. Hon kallar det för hemland men i nästa mening säger hon - Nä! nu ska jag dra mig hemåt. Hon menar inte Iran när hon sägen hem hon menar sin bostadsrätt i Malmö. Jag älskar dig Sverige, hos dig är jag trygg. Här har jag en familj, vänner, jobb och utbildning. Hos dig har jag valt att bo men jag måste säga förlåt för att jag inte tycker att du är tillräcklig. Jag älskar dig Libanon, du ger mig en obeskrivlig känsla. Hos dig har jag en familj men jag har valt att inte ta min utbildning, att inte skaffa mig ett jobb eller vänner hos dig och för det ber jag om ursäkt. Det är som att tvingas välja mellan en passionerad älskare och en trygg familjefar det är omöjligt. / Diba

Det händer då och då att jag råkar springa på en bekant, en gammal vän från grundskolan, någon som man en gång i tiden har korsat väg med. Frågor bollas mellan oss och vist får jag erkänna att jag ibland känner mig tvingad att dra en vit lögn eller kanske överdriva min framgång. Några möten lämnar jag med avund, beundran eller förvåning för att sedan fortsätta mitt liv som vanligt och sällan funderar jag mer över vad hen gör idag. Några få gånger blir mötet med en bortglömd vänskap en sorg, det finns gånger när jag tidigare på dagen har haft ett av dessa möten och sedan på kvällen sitter med rödgråtna ögon och tänker hur blev det så? Jag har en gammal barndomsvän som jag ofta tänker på, ibland ber jag för honom och ibland svär jag över honom. Ibland möter jag honom och vi hälsar snabbt, ibland träffar jag gemensamma vänner och vi pratar ibland om honom. När vi var små kunde jag inte för allt i världen förstå varför han gjorde så som han gjorde. Jag upplevde honom ibland som jobbig då vi gick i samma klass och ibland tyckte jag synd om honom. Hur gick det så fel? Hur kunde hans liv bli så olikt mitt? Jag såg det tidigt, jag visste redan innan jag ens nått tonåren att han skulle få ett svårare liv än mig och att allt kanske inte skulle gå så bra för honom i framtiden. Jag funderar ibland på att slå en signal till socialtjänsten och fråga hur de tänkte den där höst eftermiddagen 98 när de fick ett samtal från en orolig granne som ville anmäla att några barn for illa i huset bredvid. Jag vill skriva ett brev till min gamla rektor och fråga varför han inte gjorde mer när min väns mamma kom och bad om hjälp. Jag skulle vilja besöka mina gamla mellanstadielärare och fråga dem ifall de inte kunde förstå att pojken som ofta var stökig och bråkig egentligen bara ropade på hjälp. Jag skulle vilja berätta hur pojken nu nästan femton år senare har det, hur han lever, hur hans familj har det och vilket helvete dem har gått igenom. Jag vill fråga alla vuxna som borde ha förstått, alla som visste ifall de ångrar sig? Ifall de fick gå tillbaka i tiden och förändra skulle dem ha gjort det? skulle mina lärare tagit sig tiden att förstå elvaåringen som ropade långt där bak i klassrummet, skulle socialsekreteraren startat en utredning och skulle vår rektor gjort något annorlunda. Jag vet att det fanns några vuxna som tog honom till sig och försökte men de fick inget stöd från andra vuxna och ingen orkade dra hela oket ensam, några jämnåriga försökte också men kunskapen och resurserna räckte liksom inte till. Min väns historia är inte unik många unga blir bortglömda och förskjutna av samhället. De vuxna sviker och ingen orkar bära ansvaret för den där som bara hade behövt lite mer stöd, uppmärksamhet och hjälp än de andra. Några hittar rätt, några lyckas dra lotten att möta en vuxen som gör skillnad. Min vän verkar ha dragit nitlotten. Här är svaret på varför hans liv blev som det blev och jag fortsätter att sörja min förlorade vän.

En av IM ledarna mötte upp oss och tillsammans gick vi in. Det var svårt att föreställa sig vad som fanns där fyra trappor i en lägenhet på Rosengård. Hur hälsar jag? Vem hälsar jag på? Vad ska vi prata om? Precis så gick tankarna hos mig i tisdags när jag för första gången följde med Individuell människohjälp till Transfer Rosengård.

Kring ett stort bord satt några pojkar och läste läxor, några kom precis hem efter träning medan andra satt vid tvn och såg på fotboll. Knappt har jag hunnit att hänga av mig jackan för än en av killarna frågade ifall jag var duktig på samhällsämnen. Vi slog oss ner vid bordet och tillsammans jobbade vi oss igenom frågorna om public service och tv licens. När So läxan var klar fortsatte vi med läxa i engelska. Mitt emot oss satt min vännina tillsammans med en annan av pojkarna. Han hade lite svårare för att sitta still och koncentrationen var stundtals mer focuserad på omgivningen än uppgifterna i svenska. Då och då försökte han få Johanna att avslöja de rätta svaren. Hon hade det kämpigt med att hålla samtalet på svenska då pojken behärskade engelskan utmärkt.

När läxorna var avklarade satt vi fyra och pratade en stund. Killarna kom till Sverige från Afghanistan för mindre än ett år sedan. Båda två försöker bli klara med grundläggande så fort de kan så att de kan börja gymnasiet till våren. Bankman eller jurist, kanske kock är dröm yrken och i framtiden hoppas de att få bo själva eller kanske med en kompis då det ibland blir lite stökigt på boendet när så många killar ska komma överrens.

För mig har volontärarbete varit ett sätt att ge tillbaka men jag tror att av den lilla tiden kommer jag få så mycket mer tillbaka <3