diba.blogg.se

Fina vän, jag kan inte sluta tänka på vid du sa när du ringde. Du var påväg hem från din vardag och med darrig röst frågar du mig - är vi ensama? Jag känner så väl igen känslan av hopplöshet, att ständigt vara ensam om sin åsikt. Jag försökte förklara för dig att alla människor inte tycker som vi, att alla inte ser det så självklart som du och jag. Du lyssnade men när du sen fortsatte att berätta om hur ont det gör i dig när de uttrycker åsikter som för dig är inhumana och fruktansvärda hör jag hur du igen börjar darra i rösten. Du frågar mig igen är vi ensama? Jag svarar att det är vi inte men för både dig och mig själv måste jag erkänna att det ibland känns så. Varför är det så? Varför förstår inte andra? Varför måste jag alltid stå tillsvars för mina åsikter? Dina frågor regnar över mig och jag känner hur mina ögon fylls av tårar. Jag tillåter mig inte att börja gråta, du får inte höra att jag känner precis som du. Gumman, vännen, hjärtat stå på dig du vet att du har rätt,du är säker på att alla människor har samma värde, du är säker på att allt du har varit med om som är grunden till det du tror på är sant. Jag vill säga till dig att det finns fler som oss...jag vet bara inte var. Min vän, du vet alla de människor som har förändrat världen, du vet alla de som genom historien kämpat för det som de viste var rätt. De människorna är jag säker på att de någon gång har känt som du och jag. Men de slutade inte, de vägrade att vara tysta kanske byttade de taktik ibland med aldrig ruckade dem på sin åsikt och många lyckades att förändra. De lyckades göra världen bättre. Min kära vän, jag vet att du gör och kommer att göra skillnad. Tack för att jag inte är ensam Kram Felicia