diba.blogg.se

Jag sitter där i planet på väg bort. Jag slits i bitar och fast än att jag är på väg hem så lämnar jag mitt hem. Ont gör det och var slits mellan två platser som jag älskar. känslan av att älska ett geografiskt område är absurt. Vad är det som jag känner så starkt för? Jorden? Doften? Känslan? Människorna? Jag kan inte sätta fingret på vad det är jag älskar... men så är det nog med kärlek den är obeskrivlig och abstrakt. Jag är född på en plats, en plats som jag kallar hem. Jag har många gånger besökt en annan plats och någon gång har jag börjat kalla den platsen även för hem. Platsen där jag är född där har jag valt att bo men jag har inte gjort valet att älska denna platsen mer. Jag vill inte och jag tänker inte välja. Saknaden är värst, det finns ingen plats i världen där det försvinner. För mig finns det inte "borta bra men hemma bäst". Kvinnan tittar på mig och svarar - Jag har inte varit i mitt hemland på tjugofem år, jag lämnade mitt land för tjugofem år sedan. Jag ser på henne att hon känner samma saknad som jag. Hon kallar det för hemland men i nästa mening säger hon - Nä! nu ska jag dra mig hemåt. Hon menar inte Iran när hon sägen hem hon menar sin bostadsrätt i Malmö. Jag älskar dig Sverige, hos dig är jag trygg. Här har jag en familj, vänner, jobb och utbildning. Hos dig har jag valt att bo men jag måste säga förlåt för att jag inte tycker att du är tillräcklig. Jag älskar dig Libanon, du ger mig en obeskrivlig känsla. Hos dig har jag en familj men jag har valt att inte ta min utbildning, att inte skaffa mig ett jobb eller vänner hos dig och för det ber jag om ursäkt. Det är som att tvingas välja mellan en passionerad älskare och en trygg familjefar det är omöjligt. / Diba