Alltid i opposition
Har funderat i ett par dagar nu, sedan nyheten om att polismyndigheterna kartlagt över fyratusen romer. Karlavagnen i radio pratade om händelsen igår och i samma program togs den eviga debatten om allmän övervakning upp. Ska vi ha kameror på offentliga platser för att skapa trygghet?
Jag har varit tveksam men samtidigt har jag precis som många andra kännt att "sålänge jag har rent mjöl i påsen så vad spelar det för roll". Jag måste säga att det faktiskt hade varit skönt att veta att ifall jag utsätts för ett brott i en offentlig miljö så kan kanske filmen från en övervakningskamera hjälpa polisen att finna den skylldiga. Så känner jag inte längre, tyvärr verkar det vara precis som kritikerna säger "du kan aldrig lita på att myndigheter använder informationen så som den är ämnat". Registrering av romer? Varför? Ska jag inte kunna lita på att så länge jag har "mitt rena mjöl " är jag fri, obevakad och helt friad från någon form av misstankar?
Jag tycker att det är en aning märklig debatt kring registreringen också, där är många barn, äldre och döda. Hade debatten varit annorlunda ifall samtliga registrerade var vuxna män? Och ärligt talat om registreringen hade enbart bestått av kriminellt belastade vuxna människor skulle det då vara okej att registrera människor som romer eller kringresande? Ska svenska myndigheter ha register över alla svenskfödda kriminella i ett register, mellanösternfödda i ett register, personer med afrikanskbakgrund som cirkulerar i brottsutredningar i ett register?
Känner en rädsla och skräck över hur ingen hos polisen som har vetat om detta register har reagerat, eller kännt -Vänta nu lite? Är detta inte lite Nazitysklandvarning?
Slutsattsen är att vi hela tiden balanserar på en skör tråd, vi kan en dag falla tillbaka till 30-talets Europa. Det är viktigt att aktivt arbeta mot rasism och fördomar. Att ständigt ifrågasätta vår skola, arbetsplats våra politiker och myndigheter. Oavsett makthavare ska vi, folket alltid vara i opposition.
/Felicia
Tacksam hetro!!!
Jag är tacksam, jag är tacksam över mycket. Jag är tacksam över mitt jobb, mina vänner och familj, min hälsa, min fina barndom, att jag är född i Sverige ja listan den är lång. Det finns en sak till som jag är väldigt tacksam över. Jag är tacksam över att jag är hetrosexuell. Jag önskar att det inte hade behövt finnas med på min tacksamhets lista men tyvärr är det faktiskt något som står med.
Någon gång i tonåren fick jag min första pojkvän. Mamma fick veta nästan direkt men jag vågade inte säga något till pappa. Mest för att jag inte viste vilket reaktion jag skulle få när han fick veta att hans äldsta dotter var kär. Han fick så småningom veta det och han reagerade nog som många andra pappor, han tyckte att det var för tidigt och att det var bättre om jag focuserade på skolan. Efter två tre veckor tog det slut och det dröjde år innan jag skulle persentera en ny kille för pappa. Även om det var svårt att berätta för min pappa kan jag inte föreställa mig hur svårt det hade varit att berätta för honom att min unga och oskylldiga förälskelse var en kvinna. Idag vet jag att han trotts allt inte hade tagit det så mycket värre bara för att det var en tjej men jag är glad över att jag som sagt är hetrosexuell.
Jag är glad över att ha kunnat titta på bilder med mina tjejkompisar på killar i skolfotokatalogen utan att känna den där känslan som jag har läst att man kan få när man som tjej inte gillar killar. Jag vet inte ifall alla hbt personer har haft det så, jag vet inte fall alla som inte har samma sexuallitet som jag någon gång har blivit utsatta för ett hatbrott. Däremot vet jag att jag aldrig någonsin kommer bli nerslagen påväg hem från krogen pga. vem jag promenerar hand i hand med. Jag är helt säker på att jag aldrig kommer att behöva försvara eller förklara mina känslor mot min partner för någon annan än just honom. Att ingen någonsin kommer att höja på ögonbrynet när jag berättar att jag och min pojkvän käkade middag tillsammans i fredagskväll. Jag slipper bli nekad arbete pga. av vem som väntar på mig när jag kommer hem. Jag vet att om allt står rätt till fysiskt med mig och min man så kommer jag inte att behöva kämpa för min rätt att bilda familj.
Jag önskar att jag snart kommer att kunna strycka min sexuallitet från listan men tills dess är jag så förbannat tacksam!!!
/Felicia
Utkast: Sep. 12, 2013
En av IM ledarna mötte upp oss och tillsammans gick vi in. Det var svårt att föreställa sig vad som fanns där fyra trappor i en lägenhet på Rosengård. Hur hälsar jag? Vem hälsar jag på? Vad ska vi prata om? Precis så gick tankarna hos mig i tisdags när jag för första gången följde med Individuell människohjälp till Transfer Rosengård.
Kring ett stort bord satt några pojkar och läste läxor, några kom precis hem efter träning medan andra satt vid tvn och såg på fotboll. Knappt har jag hunnit att hänga av mig jackan för än en av killarna frågade ifall jag var duktig på samhällsämnen. Vi slog oss ner vid bordet och tillsammans jobbade vi oss igenom frågorna om public service och tv licens. När So läxan var klar fortsatte vi med läxa i engelska. Mitt emot oss satt min vännina tillsammans med en annan av pojkarna. Han hade lite svårare för att sitta still och koncentrationen var stundtals mer focuserad på omgivningen än uppgifterna i svenska. Då och då försökte han få Johanna att avslöja de rätta svaren. Hon hade det kämpigt med att hålla samtalet på svenska då pojken behärskade engelskan utmärkt.
När läxorna var avklarade satt vi fyra och pratade en stund. Killarna kom till Sverige från Afghanistan för mindre än ett år sedan. Båda två försöker bli klara med grundläggande så fort de kan så att de kan börja gymnasiet till våren. Bankman eller jurist, kanske kock är dröm yrken och i framtiden hoppas de att få bo själva eller kanske med en kompis då det ibland blir lite stökigt på boendet när så många killar ska komma överrens.
För mig har volontärarbete varit ett sätt att ge tillbaka men jag tror att av den lilla tiden kommer jag få så mycket mer tillbaka <3
Kring ett stort bord satt några pojkar och läste läxor, några kom precis hem efter träning medan andra satt vid tvn och såg på fotboll. Knappt har jag hunnit att hänga av mig jackan för än en av killarna frågade ifall jag var duktig på samhällsämnen. Vi slog oss ner vid bordet och tillsammans jobbade vi oss igenom frågorna om public service och tv licens. När So läxan var klar fortsatte vi med läxa i engelska. Mitt emot oss satt min vännina tillsammans med en annan av pojkarna. Han hade lite svårare för att sitta still och koncentrationen var stundtals mer focuserad på omgivningen än uppgifterna i svenska. Då och då försökte han få Johanna att avslöja de rätta svaren. Hon hade det kämpigt med att hålla samtalet på svenska då pojken behärskade engelskan utmärkt.
När läxorna var avklarade satt vi fyra och pratade en stund. Killarna kom till Sverige från Afghanistan för mindre än ett år sedan. Båda två försöker bli klara med grundläggande så fort de kan så att de kan börja gymnasiet till våren. Bankman eller jurist, kanske kock är dröm yrken och i framtiden hoppas de att få bo själva eller kanske med en kompis då det ibland blir lite stökigt på boendet när så många killar ska komma överrens.
För mig har volontärarbete varit ett sätt att ge tillbaka men jag tror att av den lilla tiden kommer jag få så mycket mer tillbaka <3
Finbesök
Han vinkar glatt innan han lite alldagligt joggar ner från flygplanstrappan. På flygfältet står förväntansfulla män och kvinnor och väntae. Deras ögon glittrar likt fjortonåriga Justin Bieber fans. Bliderna från Barak Obamas ankomst till Sverige får mig att må illa. Efter en tur i Stockholm ska presidentn äta middag med nordens främsta politiker. På dagordningen står frågor som frihandels avtal, övervakning och såklart Syrien. Min oro är att våra politiker är så starstrucked att tonen vid middagen mer eller mindre kommer att likna ett r*vslickeri maraton (ursäkta min franska) istället för ett försök markera för Obama att vi inte accepterar att amerikanerna leker väldspoliser. Då presidenten själv inte verkar stå får diplomatiska förhandlingar hade jag velat se att våra makthavare hade tackat nä till Obamas besök och talat om att när kära presidenten får tillbaka fötterna på jorden är han välkommen. Jag skulle vilja se Reinfelt sätta de amerikanska diplomaterna på nästa plan tillbaka till Usa precis som vi säder afghanska flyktingar tillbaka till sitt sönderbombade hem. Men med tanke på utrikeminster Kalles tårfyllda ögon finner jag inget hopp för en rättvis utgång av besöket från den amerikanske mördaren.
Så medan våra politiker skakar Obamas bloddränkta händer tänder jag ett ljus för alla som har fallit offer för kriget mot terrorismen...
Så medan våra politiker skakar Obamas bloddränkta händer tänder jag ett ljus för alla som har fallit offer för kriget mot terrorismen...
