Hur blev hans liv som det blev?
Det händer då och då att jag råkar springa på en bekant, en gammal vän från grundskolan, någon som man en gång i tiden har korsat väg med. Frågor bollas mellan oss och vist får jag erkänna att jag ibland känner mig tvingad att dra en vit lögn eller kanske överdriva min framgång. Några möten lämnar jag med avund, beundran eller förvåning för att sedan fortsätta mitt liv som vanligt och sällan funderar jag mer över vad hen gör idag. Några få gånger blir mötet med en bortglömd vänskap en sorg, det finns gånger när jag tidigare på dagen har haft ett av dessa möten och sedan på kvällen sitter med rödgråtna ögon och tänker hur blev det så?
Jag har en gammal barndomsvän som jag ofta tänker på, ibland ber jag för honom och ibland svär jag över honom. Ibland möter jag honom och vi hälsar snabbt, ibland träffar jag gemensamma vänner och vi pratar ibland om honom. När vi var små kunde jag inte för allt i världen förstå varför han gjorde så som han gjorde. Jag upplevde honom ibland som jobbig då vi gick i samma klass och ibland tyckte jag synd om honom. Hur gick det så fel? Hur kunde hans liv bli så olikt mitt?
Jag såg det tidigt, jag visste redan innan jag ens nått tonåren att han skulle få ett svårare liv än mig och att allt kanske inte skulle gå så bra för honom i framtiden. Jag funderar ibland på att slå en signal till socialtjänsten och fråga hur de tänkte den där höst eftermiddagen 98 när de fick ett samtal från en orolig granne som ville anmäla att några barn for illa i huset bredvid. Jag vill skriva ett brev till min gamla rektor och fråga varför han inte gjorde mer när min väns mamma kom och bad om hjälp. Jag skulle vilja besöka mina gamla mellanstadielärare och fråga dem ifall de inte kunde förstå att pojken som ofta var stökig och bråkig egentligen bara ropade på hjälp. Jag skulle vilja berätta hur pojken nu nästan femton år senare har det, hur han lever, hur hans familj har det och vilket helvete dem har gått igenom. Jag vill fråga alla vuxna som borde ha förstått, alla som visste ifall de ångrar sig?
Ifall de fick gå tillbaka i tiden och förändra skulle dem ha gjort det? skulle mina lärare tagit sig tiden att förstå elvaåringen som ropade långt där bak i klassrummet, skulle socialsekreteraren startat en utredning och skulle vår rektor gjort något annorlunda. Jag vet att det fanns några vuxna som tog honom till sig och försökte men de fick inget stöd från andra vuxna och ingen orkade dra hela oket ensam, några jämnåriga försökte också men kunskapen och resurserna räckte liksom inte till.
Min väns historia är inte unik många unga blir bortglömda och förskjutna av samhället. De vuxna sviker och ingen orkar bära ansvaret för den där som bara hade behövt lite mer stöd, uppmärksamhet och hjälp än de andra. Några hittar rätt, några lyckas dra lotten att möta en vuxen som gör skillnad. Min vän verkar ha dragit nitlotten.
Här är svaret på varför hans liv blev som det blev och jag fortsätter att sörja min förlorade vän.
